I novellen ”Vårt behov av tröst är omättligt” skriver Stig Dagerman om sitt sökande efter tröst i en villrådig tillvaro. Han beskriver sin känsla av avsaknad av mål och mening, ”[j]ag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa”. Den frasen poppar upp i mig, då och då, när jag läser om hur flera miljoner svenska skattekronor spenderats på att köpa in föreläsningar, utbildningar och tester baserade på Thomas Eriksons omskrivna bok Omgiven av idioter. Vad är det de tror att köper? En enkel förklaring på varför de existerar?
Fraser som: ”Jag är väldigt gul, jag är väldigt sällskaplig av mig”, eller ”Du är så himla noggrann, du är så blå!” dyker ibland upp i konversationer, också i sammanhang där jag rakt inte väntat mig att få höra dem – bland arbetskollegor, vid fikabord på jobbet. Ibland yttras de skämtsamt, ibland med fullt allvar. Varje gång jag stöter på dem förvånas jag över att människor tycks acceptera och köpa förklaringsmodellen rakt av, utan att granska dess bakgrund.
I förra veckan satt jag med på en öppen föreläsningar med psykologen Dan Katz, arrangerad av Humanisterna Väst. Dan Katz förklarade tydlig och sammanhängande varifrån Thomas Eriksons ”färglära” egentligen kommer (DISC-läran, utvecklas av William Moulton Martson), samt hur det Erikson skriver om fullkomligt saknar vetenskaplig grund och förankring. Dan Katz förklarade tydlig och sammanhängande varifrån Thomas Eriksons ”färglära” egentligen kommer (DISC-läran, utvecklas av William Moulton Martson), samt hur det Erikson skriver om fullkomligt saknar vetenskaplig grund och förankring.
Frågan är ju, precis vad är det med Eriksons ”färglära”, den sk. DISC-analysen, som gör att hans böcker blivit så väl mottagna? I en essä på Dagens Arena beskriver Britta Högberg, leg. psykolog och fil.dr i pedagogik, det förändrade klimatet under 1980-talet, då ekonomer tog över och allting skulle mätas och vägas. Hon placerar alltså in dagens stora intresse av enkla kategoriseringar av vår omgivning i ett större system där allting handlar om produktivitet och att tillmäta någonting ett värde: ”Kategoriseringen av människor i fyra färger är ett exempel på så kallad primitiv klassificering och på hur vi behandlar medmänniskor som ting.”
Fullt så specifik behöver man inte vara. Det handlar snarare om människans vilja att förstå vår omgivning och människorna i den, på ett så enkelt sätt som möjligt. Var och en är sig själv närmast och det tar tid och ork att verkligen försöka förstå en annan människa på djupet – drivkrafter, mål, önskningar, etc. Att då presenteras med en enkel förklaringsmodell som ger en översiktlig plan för hela tillvaron inger en känsla av trygghet och kontroll: ”Jasså du är GUL… Då förstår jag.”
”Människan är konstruerad på så sätt att den vill ha enkla lösningar på komplicerade frågor,” förklarade psykologen Michael Catenacci i en intervju i Expressen.
I sin föreläsning talade Dan Katz om kategoriseringsmisstaget som är inbyggt i Thomas Eriksons färglära, det vill säga den felaktiga slutledning som kommer av att likställa ”driven” och ”aggressiv” med färgen RÖD. Det ger en enkel förklaringsmodell enligt vilken en person förklarar sitt beteende (driven och aggressiv) med tillhörigheten till en färg, istället för att se personlighetsdragen som uttryck för, just, personlighetsdrag. Om jag är känslosam gör det mig inte till en grön person, det betyder bara att jag är känslosam.
I själva verket finns ju inget som helst samband mellan kategoriseringen och personlighetsdragen. Fraser som ”Jasså, du är röd, då är du driven och aggressiv” är precis lika informativ och förklarande som ”Jasså, du är Stenbok, då är du försiktig och eftertänksam”. Det är ju också ett faktum att många av dessa beskrivningar är så vagt formulerade att flertalet personer kan känna igen sig i dem, enligt den sk. Barnumeffekten, det vill säga människors vana att tillmäta ett högt trohetsvärde till personlighetsbeskrivningar som ges sken av att vara särskilt skrivna för just dem. Samtidigt finns också ett visst mått av en önskan av självupptäckande inbyggt i dessa text, och personer som tar dem på allvar vill gärna få delar av sig själva förklarade för sig. Som i alla tester som utgår från kända TV-serier eller filmer, och som går ut på att kategorisera personer efter vilka karaktärer de liknar mest, vare sig det gäller Sex and the City, Vänner, eller Hobbit.
Det verkligen problemet med färgläran samt dess förespråkare är dock inte de vaga beskrivningarna, eller att så många människor väljer att tro på dem. Problemet är att människor på nivåer där man kunde förvänta sig kritiskt tänkande och källanalys väljer att tro på detta, och att betala stora summor pengar för den här typen av förklaringsmodeller. Och Dan Katz påtalade att de personer som borde ha granskat Thomas Erikson – journalisterna och media – helt lät bli att göra så. Istället blev Thomas Erikson välkomnad in i TV-studion, igen och igen, och fick stämpeln ”expert”. Trots att han inte har någon som helst akademisk utbildning. Och helt utan att det han skriver om alls undersökts och verifierats.
Det är en vedertagen grundbult inom det akademiska systemet att allting som är tänkt att publiceras först ska granskas av någon med kännedom om materialet, sk. peer-review. Först när en granskare har godkänt materialet får en artikel tryckas och benämnas vetenskap. Enligt Dan Katz handlar Thomas Eriksons välkomnande in i det mediala finrummet om att han blev välkomnad en första gång, av en journalist som lät bli att granska honom, och därefter lät alla andra också bli att granska honom eftersom han redan välkomnats in en gång. Och det är här media brister och urholkas. Granskningen måste ske först, innan boken ges ut på ett aktat förlag, vare sig det gäller beteendevetenskap eller kombucha. Eller för all del, låt böckerna ges ut, men låt kunniga kritiker läsa dem i förväg och se till att rena felaktigheter inte presenteras som sanningar.
De enkla förklaringar och schematiska sammanfattningar av en människas personlighet som ges av Thomas Eriksons färglära, och andra liknande personlighetsmallar, blir i förlängningen bara begränsningar av individen. En person som beskrivs som grön eller gul eller blå eller röd agerar kanske enligt den personlighetsbeskrivningen i vissa sammanhang, men i andra på ett helt annat sätt. Thomas Eriksons sätt att förklara detta är att säga att en person kan vara ”flera färger”. Sådana förklaringar, enligt Dan Katz, är ett enkelt bevis för att färgkategoriseringen som modell är felaktig till att börja med.
”Det är meningslöst att påstå att havet är till för att bära armador och delfiner. Det gör det visserligen – men under bibehållen frihet,” skrev Stig Dagerman.
Jag håller på Dagerman.
- Granskningen av Thomas Eriksons böcker sammanfattad av Magasinet Filter.
- Dagermans text i tolkning av den franska rockgruppen Têtes Raides.
