Lydia Sandgrens debutroman Samlade verk har nått ordentlig slaghöjd. Nästan 700 sidor tjock har den klassats ”fenomenal” och ”kraftfull”, och recensenter tycks inte ha nog med ord för att beskriva hur bra boken är. Men det kommer också vissa vassare kommentarer. Åsa Beckman undrar on boken verkligen förtjänar ”kritikens sprakande superlativer och genanta övertolkningar”, och Andres Lokko jämför den med ett ”referensbibliotek drabbat av olidlig lätthet”.Jag är böjd att hålla med.
Det märks att Sandgren arbetat både länge och väl med manuset, men det tycks också ha växt henne en aning över huvudet. De första 250-300 sidorna, som främst skildrar huvudpersonernas gymnasietid, kunde gott ha redigerats bort eller åtminstone om. Lydia Sandgren har i intervjuer sagt att henne bok är en hyllning till humaniora som företeelse, men så känns det faktiskt inte alls. Jag har svårt att läsa den som något annat med en hejdlös drift med unga personer som ”vill bli” något – som författare eller konstnärer. Det är en ständig hets om allting man ”borde” ha läst, allting man ”borde” tala om, tycka om, stå för, ställa sig bakom. Om det hade varit en bok om politik hade jag reagerat annorlunda, men eftersom det handlar om humaniora, mitt eget forskningsfält, ser jag enbart som en exposé över alla självcentrerade, självupptagna individer jag har mött i olika sammanhang – så fokuserade på att ”bli något” att de inte förmår vara verkliga människor på vägen, innan de bli vad det nu är tänkt att de ska bli. De första 300 sidorna av boken läste jag av och till högt för maken, och vi skrattade gott åt mycket av det. Jag skulle förstå det bättre om Sandgren på något vis använde sig av den uppblåsthet hon skriver in i sina karaktärer för att visa på mognaden över tid, men det gör hon inte. Det pågår mycket lite förändringar i boken, förutom den försvunna tvåbarnsmamman och barnen som växer upp och börjar ställa frågor. Hur mognar en människa egentligen? Vad händer i psyket när en människa växer upp?
I min värld är humanioran en viktig del av den psykiska mognaden – i hur vi tänker, reflekterar, förändras, tar till oss och tänker annorlunda. Och givet att Sandgren själv beskrivit boken som en hyllning till humanioran hade jag förväntat mig några tankar åt det hållet, med jag hittar inte det heller. Ta bara Wittgenstenin, som förblir en stående referenspunkt geno hela verket. Varför ska man läsa Wittgenstein, varför framstår han som så viktig? Det får man aldrig veta, det är bara det där enstaka citatet som återkommer, om det man inte kan tala måste man tiga, wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen, men ingenting ur resten av Tractatus. Sandgren har plockat småkorn ur saker och pusslar ihop dem till en helhet, utan att förklara den helhet som citaten är plockade ur. Men varför är Wittgenstein viktig? Det blir jag inte klar över, jag ska bara acceptera att han är det eftersom Sandgren skriver om den tradition där han är det.
Jag finner heller ingenting som rör den mänskliga tankeförmågan. Vad är det till exempel som händer när Martin börjar läsa filosofi och upplever att han befinner sig på djupt vatten, och arbetar om sin inlämningsuppgift så att svetten lackar – vad är det han gör då, när han arbetar om, som gör det bättre än tidigare? Det mysteriet får vi inte förklarat för oss.
På ett annat plan förbryllas jag en aning över karaktärerna i sig, Martin Berg, förläggaren, och Gustav Becker, konstnären. De är boken centrala namn, som hela handlingen rör sig kring, men riktigt under skinnet på dem kommer man inte riktigt. Här och var blänker det till, när Martin förmår tänka på smärtan när hustrun Cecilia försvinner, men den nerven blänker till och försvinner lika hastigt. Gustav Becker framstår mest som en karikatyr över en alkoholiserad och plågad konstnär som inte förmår komma ut ur garderoben. Att han är homosexuell skrivs in i berättandet så väldigt tidigt (jag förstod det redan efter den första resan till Frankrike, mellan första och andra ring i gymnasiet), och det förvånar mig att han bäste vän, Martin Berg, aldrig någonsin reflekterar över det. På samma gång är jag tacksam mot Sandgren att hon inte skriver läsaren på näsan, att hon låter oss komma fram till saker på egen hand. De små mysterierna.
För på det hela stora taget ÄR det ju en tätt skriven och sammanhållen roman. Berättandet rör sig mellan olika tidsperioder, hoppar mellan nutid och den dåtida narrativen, i en komplicerad fläta som kräver av sin författaren att hon håller tungan rätt i mun. Men jag stör mig också på att Sandgren tvingas göra slutet av historien till en uppräkning av berättelser där sidokaraktärer får ge sina upplevelser och versioner av det som har hänt – Franke, Dolores, Frederikke.
+ tät intrig, där Sandgren låter läsaren klura ut mycket på egen hand
+ komplicerat berättande med många parallella tidsnivåer
– karaktärerna saknar djup och framstår ibland som karikatyrer av sig själva
– referensbibliotekstendenser
– när man läser på universitetet får man inte ”skoluppgifter”, Rakel Berg!
Betyg: 4 pennor
