Det finns så mycket att bekymra sig över i dessa dagar, när #Covid19 regerar i världen. Många bekymmer har redan blivit memes i sig själva (toilet paper earrings, hand washing, social distancing). Det som driver på allting är oron för den alltid närvarande döden, som plötsligt kommer så nära inpå oss alla. Det må vara 70-plussarna som ligger värst till i riskzonen, men hela samhället har gripits av samma oro, och samma febrila vilja att rädda sig själv och de som står en närmast. Inte många av de av oss som lever i Sverige idag, eller i den rika västvärlden, har varit med om samma sak tidigare, det här närmast skräckslagna tillståndet där man inte vet om eller när faran ska slå till, eller varifrån den kommer att komma. Eller som en homosexuell vän summerade saken: ”It’s like HIV but for straight people!”
Som så många av oss har jag de senate veckorna hållit mig undan det offentliga och det öppna, och jag hade också ett par veckor då jag närmast maniskt klickade mig igenom precis alla nyheter som stod att komma över i en jakt på någon form av vettig upplysning. Vad händer? När händer det? Hur kommer det att gå till? Och när tar det slut?
Men det förvirrande i hela den här situationen är ju att det inte finns några raka svar. Olika modelleringar skiljer sig åt ifråga om uppskattningar av det totala antalet döda, vilka länder som kommer att drabbas på vilket sätt, samt vilka åtgärder som är ”de rätta”: lockdown och total hemisolering av hela samhällen, eller, den väg Sverige valt, mitigation, dvs. försök att stävja smittspridning genom att minska ned på antalet möjliga smittovägar genom att be människor vara försiktiga. Den enkla sanningen än så länge är att vi helt enkelt inte vet, som Simon Jenkins i The Guardian formulerat saken. Vi vet inte, eftersom länder testar i olika hög grad, och tydligen även sammanställer sin statistik enligt olika principer. Det kommer att ta lång tid att sammanställa och summera effekterna av den här epidemin, vare sig man talar om människoliv, börsfall eller landsspecifika politiska åtgärder.
Frågan kvarstår: vad gör man då med alla denna oro och ångest? Jo, se till det lilla. Anders Hansen skrev en utmärkt inlaga om vikten av att begränsa hur mycket, och framförallt vilken, information vi tar till oss. Det är det ena. Å den andra sidan kan vi också styra över vårt eget sätt att tolka vår tillvaro. På Twitter har jag och till lagt ut citat från klassiska grekiska och latinska verk, om olik sätt att hantera oro. Det har blivit citat från både Aeniden och Iliaden, men även från J. R. R. Tolkien. Och så flera citat som handlar om stoicism, den antika filosofi som förespråkar jämnmod och acceptans inför allt det sker, och vikten av att förstå skillnaden mellan det ligger inom den egna kontrollsfären, och det som inte gör det. Jag uppskattade också väldigt mycket en krönika av en kvinna som suttit fängslad i 20 år, och som berättar om sitt sätt att hantera fångenskapen: om att stänga av sitt konstanta flöde av tankar, och acceptera sin tillvaro för det den är (ja, jag läser mycket The Guardian, det kan jag inte hymla om).
Och där, någonstans, nästan fem veckor in i det globala pandemikrisen, kom barnen hem från skolan med löss. Det är egentligen helt fel tid på året för sådant, men det struntade tydligen dessa löss fullkomligt i. Mycket annat i världen ligger nu helt utanför min egen kontroll – Anders Tegnells rådgivning, den italienska rapporteringen om Covid19 i Sverige, eller den särskilda grupp Trump satt samman i syfte att diskutera öppnandet av det amerikanska samhället – men löss, det ligger inom min kontroll.
Barnens hår har aldrig varit så välkammade och prydligt tvättade som nu. Och min egen hårbotten är i det närmaste skinnflådd av all närkamning.
