Hur ärlig måste man som journalist vara när gör intervjuer? Om vikten av ärlighet – kanske inte mot den som blir intervjuad, men mot Verkligheten.
SVT-journalisten Bo-Göran Gedins reportage ”Att rädda ett barn” skildrar en infekterad vårdnadstvist, och har på flera håll hyllats som en viktig analys av ett svårt fall. Samtidigt har organisationen Barns Rättsskydd, (BRY), vars agerande i fallet nagelfars i Bo-Göran Gedins reportage, ifrågasatt journalistens val av vinkling. På BRY:s hemsida skriver organisationens generalsekreterare Agneta Bravelius:
”Över ett år har gått sedan min första intervju med Bo-Göran. BRY ställde upp på intervjuer med överenskommelsen att peka på myndigheternas brister. För en månad sedan blev vi dock varse att han hade helt andra avsikter än vad som avtalats. Granskningen har i själva verket handlat om hur jag, BRY och mina kollegor valt att uppmärksamma fallet ”Anna & Elias”.” (Från BRY:s hemsida, odaterat inlägg. Samma text återfinns på BRY:s FB-sida, daterat 2020-05-20.)
Bravelius antyder alltså att hon kommit till en uppgörelse med Bo-Göran Gedin om en tänkt vinkel i reportaget, och att han – utan att informera henne om saken –– valt att skildra den han funnit på ett annat sätt.
Av en händelse har jag i dagarna läst Janet Malcolms bok Journalisten och mördaren, om rättsfallet MacDonald vs. McGinniss, som fullt ut bygger på liknande anklagelser från en intervjuad person mot journalisten som intervjuat.
Jeffrey MacDonald dömdes 1979 för mordet på sin gravida hustru och deras två flickor (mordet ägde rum i februari 1970). I samband med rättegången engagerade han journalisten Joe McGinniss att skriva en bok om fallet, och McGinniss satt därmed med i försvarsteamets samtliga överläggningar. De två männen kom att tillbringa mycket tid med varandra privat, och hade långa och förtroliga samtal med MacDonald, både under och efter rättegången, när MacDonald skickades i fängelse. Som MacDonald uppfattade saken trodde Joe McGinniss på hans oskuld, och att han blivit orättvist dömd för morden. Fyra år senare, 1983, släppte McGinniss sin bok, Fatal Vision, där journalisten lade ut texten om att han blivit övertygad om att MacDonald är skyldig, och beskrev honom som en kallblodig psykopat. MacDonald blev vansinnig och stämde McGinnis för att ha låtsats vara hans vän, i avsikten att komma över mer information till sin bok.
I sin mycket uppmärksammade reportagebok beskriver Janet Malcolm kritiken som riktats mot McGinniss efter rättegången (juryn kunde inte enas om ett domslut, men McGinniss gick efter en tid med på en förlikning), och hon skildrar sina egna erfarenheter av problematiken som intervjuande journalist. Hon skriver: ”Det som gör journalistiken autentisk och vital är spänningen mellan den intervjuades blinda självupptagenhet och journalistens skeptiska hållning. De journalister som helt och hållet köper den intervjuades redogörelse och sedan publicerar den är inte journalister, utan publicister.”
Grundfrågan, om en journalist måste vara ärlig med sina avsikter, får inget riktigt svar i Malmcolms bok, men däremot beskriver hon mycket träffande det respekt som en journalist och en författare av en bok som bygger på verkliga händelser måste inta mot sitt material. Varför kan inte en journalist ta sig samma friheter som en skönlitterär författare, frågar hon, och besvarar sig själv:
”Svaret är: för att den skönlitterära författaren har rätt till större privilegier. Han är herre i sitt eget hus och får göra vad han vill med det. Han får till och med riva det om han vill […]. Men författaren till en faktabok är bara en hyresgäst som måste efterleva det som står i hans kontrakt, nämligen att han ska lämna huset – som heter Verkligheten – i samma skick som det var i när han kom dit. Han får ta dit sina egna möbler och möblera det som han vill (den så kallade New Journalism handlar om hur man möblerar), och han får ha radion på lite lågt. Men han får inte störa husets grundläggande konstruktion eller fiffla med några arkitektoniska detaljer.”
Så hur fri får man då vara med de personer som bor i huset? Det vill säga de individer som allting handlar om, och som utagerar händelserna som journalisten har valt att skildra? Flaubert sägs ha sagt Madame Bovary, c’est moi ”Madame Bovary, det är jag”, om sin mycket berömda huvudkaraktär. Malmcolm använder sig av uttrycket som exempel på hur en skönlitterär författare är fri att bygga sina karaktärer helt efter eget tycke och smak, men tillägger också att karaktärer i dokumentära verk i lika hög grad stammar ur skribentens sätt att uttolka personen. Karaktärerna svarar mot författarens tolkningar och föreställningar, och som intervjuad har man inte många sätt att värja sig mot hur man framställs i det slutliga reportaget.
När det gäller Bo-Göran Gedins intervjuer med personer i kretsen kring BRY och vinklingen på hans reportage, säger han själv att han länge inte alls var säker på vad han skulle tro om fallet, och att insikten kommit successivt medan han arbetat med storyn – på samma sätt som Joe McGinniss sade sig långsamt blivit övertygad om Jeffrey MacDonalds skuld under rättegången.
