En studie av hur latinkunskaper från gymnasiet och universitetet tas till vara i en senare studie- och yrkestillvaro.
Denna rapport är en sammanställning och analys av den digitala enkäten Latinet i Sverige, som distribuerades våren och sommaren 2016. Rapporten är framtagen med bidrag ur Harald och Tonny Hagendahls fond, och med bistånd från Svenska klassikerförbundet.
Latinets ”användning” i Sverige idag
Latinets status som lärdomspråk har förändrats drastiskt över de senaste fyra seklerna. Det forna romarrikets språk, som fungerat som reservoar för den klassiska litteraturen och kunskapen, och som ända in i modern tid var det självskrivna lärdomsspråket som nyttjades av poeter, författare, vetenskapsmän och diplomater, för numer en tynande tillvaro vid svenska skolor och lärosäten. Allt färre svenska gymnasier erbjuder undervisning i språket, och av och till hotas universitetsämnena helt sonika av nedläggning.
Ämnets förändrade roll har återkommande diskuterats i olika sammanhang. Åtskilliga lärde och scholares har lagt ut texten kring ämnets funktion och status, och temat dryftas återkommande i examensarbeten på lärarutbildningar, t.ex. Sundin (2007), Fröh (2010) och Bünsow (2017).
Min egen ingång i detta tema har sin upprinnelse i min strävan att, i rollen som forskare, skriva och föreläsa populärvetenskapligt om ämnet. Mitt bestående intryck är att intresset för ämnet förblir stort, också utanför skol- och universitetsvärlden. För att undersöka hur detta intresse ter sig i ett vidare studie- och arbetsklimat gjorde jag våren 2016 en enkätundersökning på temat latinämnets ”användning” i Sverige idag, det vill säga hur personer som läst latin, på gymnasie- eller universitetsnivå, gör bruk av sina latinkunskaper i en senare studie- eller yrkestillvaro. Utgångspunkten var att ta reda på hur ämneskunskaperna förvaltades av individer som inte valde att ägna sig helt och hållet åt latinet, som lärare eller forskare, utan som utbildade sig till yrken där kunskaper i språket inte förutsattes som obligatorisk kompetens.
Detta är en sammanställning av undersökningen, och presenterar olika inställningar till latinämnets roll och ”användbarhet” i dagens samhälle. Samtidigt ges en översiktlig summering av latinämnets förändrade ställning från 1600-talet och framåt, med särskilt fokus på effekterna av omdaningar i utbildningssystemet. Även om ett par år har gått sedan undersökningen genomfördes är det inte särskilt troligt att synpunkterna på ämnet förändrats. Tvärtom kan man sluta sig till, av de kommentarer som lämnades i enkäten, att kärleken till latinet som ämne är av det bestående slaget.
Latinet i Sverige: 1600-talet till idag – en kort summering
Latinets storhetstid i Sverige var utan tvekan högmedeltiden och den svenska stormaktstiden, och särskilt under den senare perioden fungerade latinet som lärdomsspråk för vetenskapsmän och hade även hade en stor politisk betydelse, eftersom det var det språk som användes av europeiska diplomater. Dessutom användes latinet i den svenska trivialskolan och på gymnasiet, samt vid universitetet, eftersom det var det regerande litterära språket.
Under frihetstiden och den gustavianska tiden initierades däremot en debatt som på många sätt kommit att bestå fram till våra dagar. I huvudsak gällde debatten bruket av latinet som undervisningsspråk. Reformförespråkarna hävdade att det svenska språket torde vara mycket lättare att förstå av både elever och studenter, och därtill tog latinundervisningen en alltför stor del av undervisningstiden i anspråk. Målet med latinundervisningen var då att ge eleverna förmåga att aktivt använda latinet, muntligt så väl som skriftligt, vilket krävde sin tid. I Europa märktes också en växande tendens att använda andra språk än latin, vilket innebar att en vetenskapsman eller annan bildad person som enbart behärskade latin började förlora i status. Samtidigt hade de franska upplysningsfilosoferna börjat förespråka ett utbildnings-system som var mer anpassat för olika intressesfärer och som skulle erbjuda bredare utbildningsmöjligheter i de lägre årsgrupperna, och där innehållet kunde bli mer speficikt först senare under utbildningen, beroende på hur specialiserad eleven önskade eller behövde bli. Enligt detta sätt att se på skolgången var latinet ett av de ämnen som man lärde sig allra sist. Det gamla systemet, med en kastskillnad ”mellan ett fåtal bildade och en tallös massa, nedsjunken i den djupaste okunnighet”, framstod därmed som utdömt (Hedin 1883, s. 39–40).
Reformens motståndare, däribland män som Johan Ihre och Carl von Linné, talade om det svenska språkets relativa fattigdom i fråga om en vetenskaplig vokabulär, men också om behovet av latinkunskaper hos de med högre utbildning, som kunde förväntas träda in i diplomatins tjänst där de behövde både kunna läsa och skriva språket. Inte minst framhävdes nationens behov av att hävda sig i kontakten med andra länder, i termer av både vetenskap och litteratur, och de problem som skulle uppstå om latinet måste stå tillbaka som internationellt kommunikationsspråk, om en vetenskapsman med höga ambitioner ”tvingades lära sig både franska, engelska, tyska, italienska, spanska, ja, kanske även ryska, polska och kinesiska” (Tengström 1973, s. 76).
Och medan utvecklingen i Europa fortgick, fortsatte också diskussionen om det mest lämpade innehållet i skolutbildningen. Under hela 1700-talet förblev latin undervisningsspråk i svenska skolor, gymnasier och universitet, men vid 1800-talets början hade språket helt spelat ut sin roll på den diplomatiska, litterära och vetenskapliga arenan. Emin Tengström reflekterar över förändringen i kunskapskraven på tjänstemän vid svenska Riksarkivet: ”Fram till år 1809 krävdes för ordinarie och extraordinarie tjänst godkänt prov i latin jämte franska och någon gång tyska. I 1809 års kansliordning borttogs latinkravet” (Tengström 1973, s. 89).
Latinet försvinner (nästan) ur den svenska skolan
I takt med att latinet gått från att vara det enande kommunikationsspråket i hela Europa till ett språk som knappt alls längre används, har också det svenska skolsystemet löpande förändrats för att spegla rådande samhällspreferenser.
En av de kanske kraftigaste skolreformeringarna ägde rum under 1600-talet. Då infördes ett ämneslärarsystem, och det tillkom även nya ämnen, inom naturvetenskap och samhällsorientering. Under 1600-talet inrättades de första svenska gymnasierna, och i en skolordning som stadfästes år 1649 slogs fast att gymnasierna skulle fungera som mellanskolor mellan trivialskolan, den dåvarande grundskolan, och akademin. Latinet förblev huvudsakligt undervisningsspråk och uppfattades alltjämt som det självklara språket för högre undervisning tillika vetenskap, men i takt med att latinet förlorade flera av sina tidigare funktioner, som diplomatspråk, vetenskapsspråk och kommunikationsspråk, minskade behovet att upprätthålla den tidigare latinundervisningen. Istället blev kunskaper i moderna språk och samhällsorientering viktigare, och 1807 försvann latinet som undervisningsspråk till fördel för svenskan. I universitetsreformen 1852 slopades kravet på latin som avhandlingsspråk, och på lägre nivåer sköts latinundervisningen allt längre upp i åldrarna; i skolordningen från 1856 började skolelever läsa latin först i tredje klass (med möjlighet att välja bort språket), och från och med 1878 först i fjärde klass.
Den stora läroverksreformen 1905 innebar upprättandet av ett system där den gamla trivialskolan ersattes av en sexårig realskola, utan någon latinundervisning. Latinet återfinns härefter endast på gymnasiets latinlinje, vid sidan av reallinjen. Under andra halvan av 1900-talet försvagades latinämnets status i skolan ytterligare. Efterkrigstidens stora barnkullar innebar att skolväsendet behövde byggas ut, och därtill utvidgades näringssektorn, vilket gav ett ökat behov av utbildad arbetskraft. De svenska gymnasierna såg därför en kraftig tillströmning av elever, av vilka inte alla hade tillgång till, eller var intresserade av, den gamla latinlinjen. Tillströmningen av elever på gymnasiet innebar på sikt även att den traditionella studentexamen behövde revideras, då det inte var möjligt att öka på antalet censorer i proportion till antalet elever.
I gymnasiereformen Lgy65 upphörde latin att vara obligatoriskt ämne på den humanistiska linjen, den gamla latinlinjens efterföljare. Samtidigt togs kravet på latin bort ur standardbehörigheten för samtliga universitetsstudier (det hade egentligen slopats redan 1905, men hade behållits för juridik, språk, historia och teologi). Den nya gymnasieordningen om fem linjer baserades på en allt ökande efterfrågan på utbildning, som gymnasieutredarna identifierade som resultatet av den obligatoriska skolans utbyggnad, men även ekonomisk, social och kulturell utveckling. Samtidigt kan man skönja tydligt förändrade utbildningsideal. Enligt gymnasieutredningen var det viktigare att premiera de moderna språken, medan latin egentligen bara ”behövdes” av teologerna och den klassiska ämnesgruppen, samt för högre studier i historiska och filosofiska ämnen (SOU 1963:42, s. 181–182).
I gymnasieordningen av 1992 reducerades antalet högskoleförberedande program till två, Naturvetenskapsprogrammet (med naturvetenskaplig och teknisk gren) och Samhälls-vetenskapsprogrammet (med ekonomisk, humanistisk och samhällsvetenskaplig gren). I gymnasiereformen Gy2000 delades den humanistiska grenen på Samhällsvetenskaps-programmet upp i två inriktningar, Kultur respektive Språk, och latinet lästes endast på den senare inriktningen, som valbart ämne.
I den senaste gymnasiereformen, Gy11, gjordes de tre grenarna på det gamla Samhällsvetenskapsprogrammet om till separata program. Det nya Humanistiska programmet (HU) har kvar indelningen i två inriktningar, Kultur och Språk, med latinet som valbart ämne på inriktningen Språk. Gymnasiereformen baserades till stor del på ideologiska aspekter, eftersom utredarna såg ett behov av att anpassa gymnasiet efter individernas olika intressen. Samtidigt fanns ett strukturellt inslag i debatten, att få fler elever att utbilda sig inom de hantverksyrken som efterfrågades på arbetsmarknaden (Sundin 2007, s. 19f.). I Gy11 utgörs latinämnet inte längre enbart av språkundervisning utan inkluderar även kulturarv och historia, i högre grad än tidigare. Detta märks också på att ämnet bytt namn, från Latin med allmän språkkunskap (Gy2000)till Latin – språk och kultur. Undervisningen syftar till att ”ge eleverna möjlighet att utveckla förståelse av andra tiders kulturer och bidra till ett fördjupat historiskt perspektiv, men också ge perspektiv på nutiden”.
Undervisningstimmarna blir allt färre…
Frågan om latinets vara eller icke vara har med andra ord blivit allt mer pragmatisk, och mynnar ut i en utvärdering av vilka kunskaper behövs för att klara sig i ett modern yrkesliv. Detta påverkar latinets dragningskraft som ämne, men också den mängd latinkunskaper dagens gymnasielever får med sig.
I 1600-talets trivialskola hade eleverna som minst 20 timmars undervisning i latin i veckan, på gymnasierna mellan 11 och 13 timmar. Undervisning hade till stor del ett praktiskt fokus: eleverna skulle lära sig att använda språket i skrift så väl som i tal. Lärarna talade enbart latin, och regeln var också att eleverna förväntades tala latin med varandra. I 1905 års läroverksreform hade antalet veckotimmar i latin på gymnasiets fyraåriga latinlinje krympts ned till 6, vilket ändå innebar en nettoundervisningstid genom hela gymnasiegången om motsvarande ca 480 klocktimmar (Edmar 2014, s. 94). Från och med Lgy65 kunde elever på den humanistiska linjen frivilligt välja att läsa latin, med 7 veckotimmar i schemat i årskurs 2 och 3, eller en nettoundervisningstid om ca 300 klocktimmar (Edmar 2014, s. 98).
I gymnasiereformen Gy2000 delades alla ämnen upp i moduler, och för latinets del kom det att handla om sammanlagt tre moduler, Latin A, B och C, om vardera 100 poäng (samma indelning står kvar i Gy11, men benämns med siffror istället för med bokstäver). Värt att notera är att dessa poängangivelser inte längre motsvarar ett faktiskt antal undervisnings-timmar, utan varje enskild kommun har möjlighet att avgöra hur många timmar som krävs för att eleverna ska uppnå de satta målen. Staffan Edmar (2014, s.105) räknar med ett uppskattat mått om 87 undervisningstimmar per 100 poäng, dvs. knappt 3 timmar i veckan. Då flertalet gymnasieskolor sällan ger mer än Latin 1, har antalet undervisningstimmar i latin sjunkit till närmare 18% av nivån före Lgy65.
… och det blir latineleverna också
I takt med att latinämnets funktion, status och roll i samhället förändrats har ämnet med andra ord också fått ett alltmer krympande utrymme inom ramen för skoltillvaron. 1905 års läroverksreform försköts latinämnet upp på gymnasienivå, och under 1900-talet har ämnet gått från att vara ett huvudämne, på den gamla latinlinjen, till ett valbart sidoämne. En konsekvens av detta är att antalet elever som läser latin på gymnasiet sjunkit kraftigt. Vid den sista studentexamen på latinlinjen 1968 var antalet latinstudenter 3 149, varav ca 300 helklassiker (Edmar 2014, s. 94). Läsåret 82/83 var antalet gymnasieelever som läste latin i årskurs 2 på humanistisk linje sammanlagt 1400 (Edmar 2014, s. 100).
Från lå 02/03 fram till och med lå 15/16 gjorde Svenska klassikerförbundet löpande sammanställningar av antalet gymnasieelever som läste latin och grekiska i Sverige (man har nu upphört med dessa sammanställningar på grund av sviktande svarsfrekvens). Under den perioden minskade det sammanlagda antalet elever som läste latin på gymnasiet, i åk 2 och åk 3, med nästan 80%, från 2 915 till 602. Antalet gymnasier som erbjöd latin på humanistisk inriktning sjönk med nästan 70%, från 137 till 43.
Edmar (2014, s. 103) analyserar det sjunkande antalet elever från år 2000 och framåt främst som en konsekvens av indelningen av ämnet i moduler, vilket kan ha gett en extra skjuts åt lättare och därför mer lockande kurser om 100 poäng, på bekostnad av svårare kurser. Edmar tror även att införandet av meritpoäng vid ansökan till högskolan kan ha påverkat elevernas val: kurser om 100 poäng i moderna språk och matematik ger sådana meritpoäng, men inte kurser i ett klassiskt språk. När färre elever väljer ämnet som valbara moduler, ser allt färre gymnasier en anledning att erbjuda ämnet som val, eller ens det humanistiska programmet (HU).
Programmet HU i sig, som det utformades i Gy11, blev ingen stor succé, utan är idag det minst populära högskoleförberedande programmet. Lå 19/20 läste sammanlagt 2 099 svenska gymnasielever HU, det vill säga 1% av Sveriges samtliga gymnasielever, och inte alla läste inriktningen Språk med ämnet Latin – spåk och kultur.
Höstterminen 2020 erbjuder endast 27 gymnasier i Sverige det humanistiska programmet med inriktningen Språk och möjlighet till undervisning i latin.
Om enkäten
I april 2016 påbörjade jag en nationell undersökning i syfte att kartlägga latinämnets ställning i Sverige i termer av hur ämneskunskaper i latin används i en studie- och yrkesgång. Undersökningen hade formen av en digital enkät som skickades runt till individer som läst latin på gymnasie- eller universitetsnivå.
Enkäten utformades i Google Forms, och för att göra det omöjligt att besvara enkäten mer än en gång (vilket skulle försvåra eller möjligen förvanska analysen av den) infogades praxis att de svarande var tvungna att logga in med ett Gmail-konto. Alla svar var dock helt anonyma, och det är inte möjligt att i efterhand spåra ett enskilt svar till en specifik person.
Undersökningen spreds först och främst i digital form, med hjälp av mailinglistor och sociala medier, genom inlägg på olika intresseföreningars Facebooksidor (sidor som Antikens vänner och Svenska klassikerförbundet), eller på alumnsidor knutna till specifika gymnasier. Denna spridning kan beskrivas som passiv i sin utformning, i det att enkäten gjordes tillgänglig med en uppmaning till intresserade personer att besvara den. Eva Skogh Tarandi, Kungsholmens gymnasium, gjorde även ett utskick på sin privata mailinglista, genom vilken hon har kontakt med tidigare elever.
Jag använde mig även av aktiv spridning, genom brevledes direktkontakt med tidigare latinelever och -studenter. För att få kontakt med tidigare gymnasielever bad jag Svenska klassikerförbundet om hjälp, som bistod i att sprida min förfrågan. Tre lärare svarade på uppropet: Lena Perttu, Osbeckgymnasiet, Laholm, Mikael Bergkrantz, Norra Real, Stockholm, och Ingvar Nilsson, Vasaskolan, Gävle. För att nå personer som läst latin vid universiteten sände jag förfrågningar till institutionerna på de fyra lärosätena, och tre institutioner svarade: Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet, Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala universitet, samt Romanska och klassiska institutionen, Stockholms universitet.
Enkäten låg ute i nästan fem månader, från 18/4 t.o.m 5/9 2016, och fick sammanlagt 284 svar. Den mesta passiva spridningen, via digitala medier och mail, gjordes de första två månaderna. Direktutskick till tidigare elever vid gymnasierna i Laholm, Gävle och Stockholm, samt till studenter vid de tre lärosätena som deltog i studien, gjordes under maj och augusti månad.
Studien bestod av 11 frågor. De första sju frågorna var rena sakfrågor, om i vilken form och hur mycket man läst latin, hur lång tid som gått sedan man avslutade sina latinstudier, samt studie- eller yrkestillvaro ”idag”, dvs. när man besvarade enkäten. De svarande valde här mellan i förväg givna svarsalterantiv. De fyra återstående frågorna, fråga 8 t.o.m 11, besvarades med hjälp av skalor eller ”ja/nej”, och där fanns också utrymme för de svarande att lämna valfria kommentarer.
Enkäten saknade frågor om kön, ålder eller demografisk spridning inom landet. Målet med enkäten var inte att skapa ett statistisk exakt underlag baserat på dessa faktorer, eller att utvärdera latinundervisningen vid svenska gymnaiser under olika perioder, utan fokus låg på att kartlägga hur mycket latin de svarande hade läst, samt hur de värderade sina latinstudier i relation till en senare studie- eller yrkestillvaro. Enkäten riktade sig uttryckligen till individer som arbetade med eller studerade ”någonting annat än latin”, men fick också ett antal svar från personer som uppgav sig vara latinlärare, doktorander i latin, eller på annat sätt aktivt involverade i ämnet. Dessa svar fick stå kvar i utvärderingen av enkäten, eftersom även de är utslag av latinämnets ”användbarhet” i termer av en anställning.
I det följande diskuteras valda frågor, med särskilt fokus på de svarandes egna kommentarer.
- De svarandes latinkunskaper (Fråga 1-3)
En klar majoritet av de svarande, 226, hade läst latin på gymnasiet. Detta är ett utslag av kontaktbias vad gäller hur enkäten spridits, genom kontakt med gymnasieskolor i landet. Av de 106 som svarat att de läst latin på universitet hade något mer än hälften, 56 svarande, enbart läst latin på högskolenivå, utan förkunskaper från gymnasiet. Andra sätt att inhämta latinkunskaper var på kvällskurs (2), distanskurs (2), komvux (1), KY-utbildning inom medicinsk terminologi (1), och på fritiden (1).
En majoritet av de svarande som läst latin på gymnasiet, närmare bestämt 144 (60,8%), hade läst åtminstone fyra terminer och hade alltså fått tämligen goda kunskaper i språket. I fråga om studier på universitetsnivå gällde det motsatta: större delen av de svarande, 55 (47,8%), hade bara läst 1-30 hp, en liten andel upp till 60 hp, och än färre på högre nivåer.
Fråga 4 Hur lång tid har gått sedan du avslutade dina latinstudier?, visade att majoriteten av svar, 66,9%, kom från personer som avslutat sina latinstudier relativt nyligen (1-5 år sedan eller 6-10 år sedan). Övervikten av svar i dessa båda kategorier beror på det sätt varpå enkäten spreds, genom direktutskick till tidigare elever (från 2002 och framåt). Enkäten fick 7 svar från personer som fortfarande studerade ämnet (en av de svarande var doktorand).
- De svarandes studie- eller yrkestillvaro (Fråga 5–7)
Ungefär hälften, 123 personer, svarade att de fortfarande studerade. Av dessa studerade 53 humaniora (historia, antiken etc.), 29 samhällsvetenskap (inkl. juridik), 11 ekonomi, 10 naturvetenskap och teknik, 7 utbildningsvetenskap, 7 vårdkunskap/medicin, 2 konst och 2 IT. De svarande läste så vitt skilda inriktningar som genusvetenskap, teknisk biomedicin, osteoarkeologi, elektroteknik, speldesign och animation, sjuksköterskeprogrammet, tolk- och översättarutbildning, eller till personalvetare, lärare, statsvetare.
Av de 140 svarande som uppgav att de var yrkesverksamma, var 33 verksamma inom skolan (två av de svarande var latinlärare), 30 arbetade inom administration och kontor, medan 23 var verksamma inom forskning eller annat arbete på högskolenivå. Övriga svarande angav en rad olika yrken, som exempelvis begravningsentreprenör, logoped, förskollärare, bibliotekarie, audionom, specialpedagog, asylhandläggare, hembiträde, passhandläggare, sportjournalist, musiker och museianställd. Svar kom också från personer verksamma vid Sveriges riksdag, svenska kyrkan och försvarsmakten.
- Latinets relevans för senare studiegång eller yrkesliv (fråga 8–9)
I fråga om latinets konkreta relevans i livet (fråga 8) är det möjligt att dela upp de svarande i två mer eller mindre lika stora grupper: 38,8% svarade att studierna i latin varit mycket relevanta (”4” eller ”5”), och nästan lika många, 38,1%, uppgav att latinämnet inte varit relevant (”1” eller ”2”).
På fråga 9 svarande en klar majoritet (67,3%) att det var tämligen eller mycket troligt (”4” eller ”5”) att de skulle ha befunnit sig på sin samtida plats, position eller ställning också utan studier i latin. Endast 6,3% (17 st) angav att det var föga troligt (”1”)att de skulle ha uppnått samma position som den de då innehade. Denna siffra svarar med all sannolikhet mot de individer som valt att tillägna sig yrken där ämnet spelar en stor roll, som lärare eller på universitetsnivå, med starkare eller svagare direkt koppling till ämnet.
- Latinets inverkan på livskvalitét och bildningsnivå (fråga 10-11)
Även om de svarande inte ansåg att latinet varit särskilt betydelsefullt för deras senare studie- eller yrkesval, var de nästintill samstämmiga i att latinstudierna varit värdefulla för dem. Tre fjärdedelar av de svarande(214 st) se att latinet bidragit till deras allmänna livskvalitet och bildningsnivå på ett markant sätt (”4” eller ”5”, fråga 10), och en ännu större andel av de svarande sade sig vilja uppmuntra andra att läsa latin (fråga 11).
I kommentarerna till de två sista frågorna framträder en bild av att de svarande uppfattar att latinstudierna har gett dem en djupare förståelse inom en rad olika områden. Många nämner det värdefulla i vidgade språkkunskaper, om insikt i och förståelse av grammatik, inte bara romanska språk utan vilka språk som helst, även kinesiska och turkiska, och det talas också om allmänt lingvistiska insikter. Flera har också haft stor nytta av sina latinkunskaper på högskoleprovet, när det gäller ordförståelse. Åtskilliga svarade att de upplevde sig ha fått en starkare språkkänsla också för sitt modersmål svenska, tack vare en mer grundmurad förståelse för grammatik, vilket gjort det lättare att ta till sig och använda sig av ”svåra ord”, och som också underlättat läsförståelsen i stort. Men kunskaperna i latin tycks ha gett flera av de svarande ännu mer än så.
”Latin är ett av de mest intressanta ämnen jag någonsin läst. Min generella språkförståelse ökade markant, vilket jag har god nytta av i nästintill alla sammanhang.”
”Det hjälper mig i förståelse av i princip alla ämnen jag har läst och läser.”
”Vid sidan om att det är en väldigt rolig process att lära sig förstå latinet, så underlättar studierna vid fortsatta studier av moderna språk som till viss del har latinet som grund. Att studera latin på helfart är dessutom en fråga om att skaffa sig studiedisciplin, något man har nytta av i alla studie- och yrkeskretsar.”
I flera svar nämns att latinstudier hjälpt de svarande inom åtskilliga andra ämnen: juridik, teologi, medicin, kulturarvsstudier och arkitektur, musik, konst, botanik. Först och främst nämns att kunskaper i latin gjort det lättare att förstå och memorera ämnesspecifik terminologi, men ett mycket stort antal av de svarande talar också mer abstrakt om en ”djupare förståelse”, och om ”övning i att lära sig”, och att latinstudierna rent allmänt gett dem en solid grund att stå på vad gäller senare studier, vilket ämne det än har rört sig om.
”Man får en fördjupad förståelse av de västerländska språkens uppbyggnad och ordförråd. Språkligt utvecklas man även indirekt i svenska då man tvingas brottas med nya verbformer och en större syntaxflora än modern svenska har att erbjuda. Dette ledde åtminstone för mig även till en bredare förmåga i att tänka och analysera argument och idéer som framställts för mig.”
”Du lär dig inte bara språket, du lär dig studera på ett disciplinerat sätt, att nöta och inte ge upp. Det blir otroligt mycket lättare att lära sig andra indo-europeiska språk. Och du får en förståelse för Europas historia.”
”Möjliggjort att ta till mig hela den västerländska samhällsutvecklingen och kulturella uttryck på ett djupare och mer fullödigt vis. Stimulerat att läsa andra språk (grekiska). Utgjort dörröppnare i många olika sammanhang.”
”Fördjupad livskunskap och perspektiv på tidslinjen.”
”Främjar systematiskt lärande och intresse för historia.”
”För den språkintresserade skulle jag alla gånger uppmuntra till latinstudier i någon omfattning. Vill man vara lingvist ger det en stabil grund att stå på och ett lingvistiskt självförtroende. Ett sådant självförtroende (eller kanske snarare självkännedom) är nyttigt även i andra professioner där språkbehandling är en viktig del. Detta gäller inte minst i mitt fall som praktiserande åklagare och tidigare domare.”
Orden ”allmänbildning” och ”bildning” förkommer väldigt ofta bland svaren, och somliga nämner mer specifikt att de uppfattar sig ha fått en bättre förståelse för den europeiska historien och kulturhistorien tack vare studierna i latin.
”Latinstudierna har givit mig en språklig förståelse och kunskaper inom historia och kultur som jag märker att många av mina svensklärarkollegor saknar. Det fördjupar min ämneskompetens men ger mig också en ökad livskvalitet vid tex litteraturläsning.”
”Latinet har inte bara lagt grunden till min språkförståelse – både av svenskan och andra moderna språk – det har också stått för bildning och oförglömliga möten med klassisk litteratur som jag har burit med mig hela livet. Många författarskap jag läste under gymnasieåren (särskilt Catullus och Vergilius) återvänder jag regelbundet till. En insikt i den antika litteraturen gör att man får en tolkningskompetens också för mer sentida texter. Sist men inte minst tycker jag att latinstudiet har skänkt mig en känsla av stolthet och sammanhang att få ingå i den långa bildningstraditionen i detta för vår civilisation så centrala ämne. Jag hade aldrig velat vara utan mina latinstudier, det har givit mig enorma rikedomar. För mig var det kärnan av mina gymnasieår.”
”Tack vare latinstudierna har jag direkt tillgång till över två tusen års mänsklig kultur och historia. Allt från Vergilius poesi till medeltida dryckessånger, krönikor som förtäljer om krig och intriger, lärda avhandlingar och tidiga vetenskapliga skrifter. Vår egen tid och existens får ett särskilt djup av möjligheten att röra sig mellan seklerna.”
Bland svaren återfinns också ett litet antal kommentarer från personer om inte alls uppskattat att ha behövt läsa latin på gymnasiet, även om vissa även i denna grupp svarat att de känner sig mer allmänbildade än vad de tror att de skulle ha varit om de inte läst ämnet.
”Den allmänna livskvaliteten mår väl snarast bra av att slippa latinets syntax men jag känner mig mer bildad och kultiverad efter att ha läst latin.”
”Någon gång ibland har jag kunnat briljera för kompisar genom att tolka en text eller ett ord på latin. En vännina ville ha hjälp med en tatuering för 10 år sedan och jag hjälpte henne då med ett citat (aquila non captat muscas). I övrigt kan jag inte säga att den mängd tid jag la ner på gymnasiet har betalat av sig.”
”För de flesta är nog latin ganska onödigt men coolt, lite som en ny telefon.”
Vad är värdet med latin?
Latinets vara eller inte vara framstår idag mycket som en fråga om personligt tyckande. För individer som aldrig kommit i kontakt med språket i fråga framstår det lätt som världsfrånvänt och främmande. Har man däremot på något sätt fått kännedom om ämnet, tycks det vara lätt att fångas av det.
Som redan summerats uppgav nästan två femtedelar (38,1%) av de svarande att latinstudierna inte varit särdeles relevanta för deras fortsatta studiegång och yrkesliv, och en klar majoritet (67,3%) trodde att de skulle ha hamnat på samma position som de innehade vid tiden för enkäten även om de inte läst latin. Däremot ansåg 3/4 av de svarande att kännedomen om latin gett dem en högre livskvalitet eller bildningsnivå, och en mycket stor majoritet, 260 individer, svarade att de skulle rekommendera andra att läsa latin, på någon nivå. Med hänsyn tagen till den uppenbara risken för urvalsbias, och det faktum att de som valt att besvara enkäten till stor del ofrånkomligen måste betraktas som ”redan frälsta”, ger det lilla antalet negativa kommentarer ändå enkäten ett visst mått av relevans i termer av ett förmodat tvärsnitt bland tidigare latinelever och -studenter – inte alla som läser latin lockas av ämnet och (för-)blir frälsta.
”Jag känner mig nöjd med mig själv och mitt val gällande latinet. Jag intresserar mig mycket för språk och etymologi så det är roligt att kunna dra paralleller. Jag tänker lägga in latinet i min kandidat i fysik när det kommer, mest för skojs skull. Jag upplever mig själv som mycket mer allmänbildad efter mina studier i latin och kommer med glädje att fortsätta att studera detta språk. Det som eventuellt kan ses som en baksida är att det är mycket få personer som ser poängen med att studera ’ett utdött språk’ och det är jobbigt att folk inte alltid respekterar att man kan göra saker för att man tycker att det är roligt och inte för att det ska leda till jobb och pengar.”
”Tänket i latin, och tänket i programmering (som jag senare studerat) är inte helt olika varandra. Det handlar om att lägga pussel med bitar som gör helt olika saker beroende på var i ordningsföljden det står.”
”Jag läste latin av språkintresse samt för att jag skall jobba med växter. För båda dessa områden känns det som ett riktigt bra val.”
”Fun fact! Pga av latinet så kunde jag lista ut svaret på en fråga i min handelsrättkurs utan att jag visste svaret! Vidare så tycker jag att latinet lärde mig en studieteknik kring språk men framför allt så var min lärare bäst, Eva Tarandi! Alla språklärare borde läsa latin och ha den språkkunskapen och engagemanget som hon har.”
En annan styrka i utfallet är den vida spridningen bland de svarande (fråga 5–7). Eftersom enkäten kommunicerades direkt till personer som mer eller mindre nyligen gått ut gymnasiet kom en betydande andel svar, icke oväntat, från studenter, och eftersom enkäten också spreds bland tidigare latinstudenter vid lärosätena kom flera svar från individer som arbetar specifikt med latinämnet, som lärare eller som forskare. Samtidigt kom ett inte litet antal svar också från en rad olika yrkeskategorier utanför akademin och skolväsendet, vilket visar latinämnets kraft att fascinera. Om dessa personer inte upplevt ämnet som relevant under sin skoltid hade de troligen inte följt uppmaningen att besvara enkäten.
De fördelar med att ha läst latin som omnämns i enkäten framstår som tämligen lika oavsett på vilken nivå man läst latin, eller av vilken anledning. Först och främst beskrivs fördelarna med det rena språkstudiet, med fokus på grammatikkunskaperna, vilket sägs ge en språkförståelse som är relevant också i studiet av andra språk. Flera av de svarande upplever också att de har lärt sig svenska bättre, har lättare att läsa komplicerade texter, och förstår ord på ett annat sätt. Men kunskaper i latin omnämns som applicerbara även inom en rad mer specifika ämnes-områden, framför allt när det gäller terminologi. Ibland hade de svarande medvetet valt att läsa latin med tanke på senare studier, men latinkunskaperna hade också visat sig vara användbara även när de inte alls väntat sig det.
Som sista del i enkäten lämnade jag utrymme för ytterligare kommentarer till enkätens tema, latinets användbarhet i en modern studie- och/eller yrkesgång. Detta var ett valfritt moment, men åtskilliga av de som besvarade enkäten fyllde i kommentarer även här, och gav ofta utförliga och långa svar. Framför allt nämndes den allmänbildning de svarande tyckte att de fått genom att ha läst ämnet, något som bl.a. beskrevs som en individuell känsla av att förstå saker och ting, eller en ”vakenhet” i tillvaron.
”Tycker latinstudiet, utöver det jag skrivit ovan, också ger ett slags säkerhet i sociala sammanhang och en vakenhet för språk, utsagor, uttryck, diskurser: allt sådant som präglar vilket arbete som helst men som man kanske inte alltid reflekterar över. Dessutom ger latinstudiet en träning i att skärpa sina sinnen och stimulera sin hjärna med ordentliga utmaningar. Ämnet ger vidare en ödmjukhet inför historien och människors gemenskap över tid. Det tror jag är goda insikter att ha med sig – vad man än väljer att jobba med i sitt yrkesliv.”
”Min övertygelse är att när vi försöker förstå ’västerlandet’ – kultur, historia, språk och tankevärld m.m., är det i någon mån som att vi försöker observera och analysera objekt i ett rum. Problemet är att vi står utanför rummet och försöker titta in genom ett smutsigt fönster. Med alltmer latinkunskaper putsar vi fönstret och kan se mer klart vad som finns i rummet. Sedermera låter latinet oss även öppna fönstret och rent av klättra in i rummet och låta oss hålla i rummets objekt och studera dem mer ingående. Utan latin är vi effektivt utestängda från vår historia och vårt europeiska kulturarv. Latinet är själva nyckeln till att förstå Västeuropa och dess historia före 1900-talet, och indirekt även oss själva och dagens samhälle.”
”Latinets historiska betydelse är så stor att alla försök att marginalisera latinämnet borde ge varningssignaler.”
Summering
Latin har, kort sagt, inte alls samma ställning idag som för ett par hundra år sedan. Språkets användningsområden har drastiskt förändrats, och i takt med detta har även utbildningssystemet skiftat om sitt fokus. Kunskaper i latin är idag inte lika relevanta och nödvändiga som för 400 år sedan, och ämnets successiva demontering inom skolväsendet är en naturlig följd av detta. Under 1600-talet hade skolväsendet i uppgift att förbereda elever för ett stundande arbete inom kyrkan, staten eller skolsystemet, som präst, ämbetsman eller lärare, och i alla tre yrkeskategorierna var latinet helt nödvändigt. Över tid har utbildningsfokus förändrats till att ha som mål att utbilda en medelklass med kännedom om naturvetenskaperna och de moderna språken, jämte yrkesgrupper med annan sakkompetens. Idag finns en lång rad andra skolämnen som inte var aktuella på 1600-talet och som behöver inrymmas i vad som kan kallas en ”vanlig” skolgång, vilket gör att ämnen som latin inte får lika mycket utrymme.
Förändrade förhållanden på arbetsmarknaden ställer nya krav på utbildningssystemet att bereda undervisning som ger elever och studenter praktiska färdigheter som kan betraktas som nödvändiga i en arbetssituation. Detta ger genklang i skolreformer och gymnasieutredningar, som successivt devalverat latinämnet till ett valbart biämne utan någon självständig status på det sätt det en gång hade. Men till skillnad från tidigare gånger då latinämnets status diskuterats, står numer inte två läger mot varandra: de konservativa humanisterna som vill ha tillbaka latinet som huvudämne i skolan, och de nytänkande reformisterna lägger fokus vid arbetsmarknadens krav och behov (jfr. Tengström 1973, s. 102–105, om ”latindebatten” från 1809 och framåt). Idag handlar det snarare om att verka för att latinämnet inte ska försvinna helt från den svenska skolan.
”Väldigt lite av det jag har studerat har direkt tagit mig dit jag är yrkesmässigt. Men all bildning handlar inte om försörjning. Det faktum att latin inte är vidare nödvändigt inom mjukvaru-utveckling hindrar inte San Franciscokontoret inom organisationen jag jobbar för från att ha spontana kvällskurser i latin, till exempel.”
”Jag skulle inte påstå att jag har mycket användning för latinet i mina nuvarande studier och inte heller i livet generellt. Däremot är jag övertygad om att det är märkligt att värdera kunskap utifrån hur mycket ’aktiv’ användning en får för den, eftersom den kan vara givande utifrån andra perspektiv.”
”Mycket bra att detta uppmärksammas! Men förhoppningsvis är det inte bara nytto-aspekten av latinkunskaper som senare förs fram utan även den fantastiska bildningseffekten studier i latin ger.”
På flera nivåer ligger svaren i denna enkät väldigt nära de Malin Bünsow fick i sitt examens-arbete Att läsa latin på gymnasiet – en undersökning av elevers uppfattningar om ämnet (2017). Malin Bünsow utvärderade gymnasielevers synpunkter på språket vad gällde dess status, och framför allt de förväntningar de hade på ämnet. Svaren hon fick talade mycket om föreställningar om att bli bättre på grammatik, lära sig allmän språkvetenskap, och kunskap om historia och kultur, liknande de svar jag själv fick. Skillnaden mellan de två enkäterna är perspektivet i tid: Bünsows enkät fylldes i av elever på skoltid, medan de ännu läste ämnet i fråga, medan denna enkät utvärderade hur elever och studenter ser på sina latinkunskaper senare i livet, efter att de slutat att studera det. Det är därför iögonenfallande att gymnasieelevernas föreställningar om latinämnet i Bünsows enkät till stor del bekräftas, och därtill vidareutvecklas i ett antal kommentarer och reflektioner.
Och även om flera av de svarande uttrycker en uppskattning av ämneskunskaperna som sådana är det i slutänden egentligen inte själva språket i sig som lyfts fram som värdefullt. Lika viktigt tycks det vara att studera ämnet inte enbart för de specifika ämnes-kunskaper det ger, utan för allt det andra man också lär sig under resans lopp.
När jag satte samman enkäten valde jag medvetet att beskriva den som en undersökning av latin-ämnets ”användbarhet”, eftersom detta är en term som ofta används i dagens utbildningssystem när det gäller att värdera hur relevanta olika ämneskunskaper är i fråga om anställningsbarhet. Flera av de svarande ifrågasatte just detta begrepp, och tyckte att man borde bortse från nyttoaspekten och istället se till det djupare värdet i att studera ämnet, och framhöll att latinets ”användbarhet” är en i sammanhanget irrelevant fråga.
Man stöter ibland på föreställningen att latinet bara är ”användbart” för personer som väljer att gå vidare inom humaniora, som lärare, språkvetare eller forskare, och svaren jag fick kommer delvis från det fältet, men också från så vitt skilda områden som juridik, speldesign och företagsekonomi. Flertalet röster ger uttryck för sin uppskattning av ämnet, utanför det rena språk- och textstudiet, och säger sig ha fått åtskilligt utöver grammatiken och ordläran; de uppfattar att deras tankeförmåga, arbetsdisciplin och logiska resonemang stärkts av att studera ämnet, kapaciteter som torde uppskattas inom flertalet yrkessammanhang. Framför allt nämns allmänbildningen som argument, och en kännedom om historia och samhällskontext som de svarande inte tror att de skulle ha haft om det inte varit för att de läst latin.
Sammanfattningsvis tycks det finnas åtskilliga värden i att studera latin utöver vad som vanligen associeras med ämnet, vilket gör det långt mer applicerbart än enbart som förmedlare av ett klassiskt kulturarv. Om inte annat borde dagens gymnasier sträva efter att bereda utrymme i sina scheman också för bildningsglädjen i sig, för lusten att lära för lärandets skull, även i ett globaliseringens tidevarv. Som denna rapport har försökt visa ger latinämnet kunskaper och intryck som kan bestå långt efteråt, vad man än väljer att ”använda” sina ämneskunskaper till.
”Jag hoppas och tror att latinämnet kan få en viktig roll i att återigen lyfta humanistiska värden i en skola och en värld där dessa ofta får stå åt sidan. Det gäller bara att lyfta det från dess nuvarande position, där det enligt min uppfattning ofta ses på som ’gammalt’ och ’tråkigt’, och istället lyfta fram dess fördelar – vilka jag anser är många!”
”Det är väldigt användbart i både arbetslivet samt socialt (dock riskerar man att låta som en besserwisser)”
”Bildning is the shit.”
Källförteckning
Bünsow, Malin (2017) Att läsa latin på gymnasiet – en undersökning av elevers uppfattningar om ämnet. Examensarbete. Linköpings universitet: Lärarprogrammet.
Edmar, Staffan (2014) Gymnasiereformer och klassiska språk under fem årtionden. I: Andersson, Elin, Kihlman, Erik och Plaza, Maria (red.) Latinet i tiden. En festskrift till professor Hans Aili. Stockholms universitet: Studia Latina Stockholmiensia. s. 93–110.
Fröh, Ellen (2010) Latinämnets ställning i den svenska gymnasieskolan. En studie av förändringar med fokus på 1900-talet. Examensarbete. Malmö högskola: Lärarutbildningen.
Hedin, Adolf (1883) Om latin-herraväldet. Stockholm: Samson & Wallin.
Ihre, Johan (1775) Oratio de futuro reipublicae litterariae statu. Uppsala: Typsis Edmannianis.
SOU 1963:42 = Statens offentliga utredningar (1963) Ett nytt gymnasium IV. 1960 års gymnasieutredning. Stockholm.
Sundin, Anna (2007) Gymnasiereformer – en jämförelse av politiska argument. En jämförelse mellan gymnasiereformerna 1963 och 2009. Examensarbete. Södertörns högskola: Lärarutbildningen.
Tengström, Emin (1973) Latinet i Sverige. Om bruket av latin bland klerker och scholares, diplomater och poeter, lärdomsfolk och vältalare. Stockholm: Bonniers.
