Utdrag min bok Latinska Ord (Historiska Media, 2012), med vissa tillägg.
Begreppet karantän (av det senlatinska quarantena ’period om 40 dagar’) grundar sig antagligen på de fyrtio dagar Jesus fastade i öknen innan han begav sig tillbaka till människorna och började predika. Det är i varje fall denna fasta som ligger till grund för den kristna påskfastan, från askonsdagen fram till påsk. (Jfr. karneval, den stora festhögtid som äger rum i romersk-katolska länder dagen innan påskfastan börjar; ordet kommer från det medeltidslatinska carnelevare ”borttagande av kött”.)
På Jesu tid var fyrtio dagar antagligen bara ett uttryck för en väldigt lång tid, och inte nödvändigtvis ett bestämt antal dagar. I vilket fall återkommer just ”40 dagar” i flera senare lagföreskrifter som föreskriver återhållsamhet eller väntan. I 1500-talets England var det till exempel den period en nybliven änka måste vänta innan hon kunde gifta om sig. Gick det alltför snabbt efter makens död kunde hon nämligen gå miste om sitt arv…
Foto: Bernard Spragg. NZ. Flickr: Public domain.
Den moderns betydelsen av ordet – isolering av människor eller djur för att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar – hittar vi i källor från 1300-talets Dubrovnik i Kroatien. För att förhindra spridningen av digerdöden tvingades alla skepp som kom in i hamnen att ankra i isolering. Till att börja med gällde detta trettio dagar – en ”trentän” – men så småningom förlängdes det till fyrtio dagar, alltså en regelrätt karantän.
