För 2 500 år sedan stod slaget vid Marathon, där Miltiades ledde de numerärt underlägsna athenarna till en överlägsen seger över den invaderande persiska styrkan.
Publicerad i Militärhistoria nr. 10/2010.
Efter dagar av spänd och orolig väntan kom äntligen order om strid. Manskapet skakade sina vapen och stämde upp sin paean. Bara detta oljud, stridssången, slog den persiska hären med häpnad. Att grekerna sedan kom rusande emot dem i full fart, i åtta stadier (1,5 km) tvärs över slätten, förvirrade dem ytterligare. Perserna hade knappast väntat sig att 10 000 soldater skulle våga möta en dubbelt starkare fiende. Inte heller att de själva skulle nedgöras så totalt.
Slaget vid Marathon, den 12 september år 490 f.Kr., utgör första höjdpunkten i det stora kriget mellan Persien och de grekiska stadsstaterna. Strider hade redan rasat i ett drygt decennium sedan de grekiska städerna i Främre Asien gjort uppror mot de persiska satraper som styrt området i ett drygt halvsekel. Oroligheterna slogs ned, med Dareios den store (kung 522-485 f.Kr.) beslöt sig ändå för att straffa städerna Eretria och Athen som hade hjälpt upprorsmakarna. På försommaren år 490 sändes därför en sjöexpedition iväg med målet att förgöra de två motsträviga städerna.
Flottan landsteg, efter att ha erövrat Eretria, vid Marathon på Attika i början av september, men i Athen var man redo. Den samlade athenska styrkan, 9 000 soldater, befann sig redan på kullarna med utsikt över bukten när fienden anlände. Man hade sänt bud till Sparta, men kultpraxis gjorde att spartanerna kunde dra ut i strid först efter nästa fullmåne, sex dagar senare. Den grekiska hären utökades visserligen med omkring tusen man från den allierade staden Plataea, men de hade varken kavalleri eller bågskyttar och var i klart numerärt underläge gentemot den persiska styrkan på 25 000 man. Flera av de athenska fältherrerna röstade mot att ta strid, men Miltiades, huvudman för en av de noblaste ätterna i Athen, insisterade. Efter fyra dagars överläggningar fick han sin vilja igenom och gick till anfall.
De athenska soldaterna var tungt utrustade hopliter, med större sköldar och längre spjut än perserna, som var övade i falangkrigföring. De persiska soldaterna var däremot mycket lätt utrustade, och saknade näst intill rustningar. I motsats till grekerna, som var tränade och rustade för närstrid, stred perserna hellre på avstånd och försökte nyttja bågskyttar och lätt kavalleri för att uppnå avgöranden.
Slätten vid Marathon var stor och lämpar sig egentligen bra för beridna trupper, men på två sidor omgavs den av moras som lätt förvandlas till träsk i samband med höstregnen, och perserna hade därför inte heller fört i land sitt kavalleri. När signal om anfall gavs befallde Miltiades sina män att rycka fram i språngmarsch, för att snabbt åstadkomma närstrid. På så vis gav inte heller de persiska bågskyttarna någon fördel, då de inte kunde riskera att skjuta ned de egna i främsta leden.
Inför striden lät Miltiades ställa upp sina trupper på ett led som mätte sig med den persiska slaglinjen i längd, men medan de grekiska flankerna blev åtta led djupa och lika starka som motståndarens, blev centern mycket svagare. Planen var antagligen att offra centern i en kniptångsmanöver där de två flankerna skulle slå samman om fienden så fort man fallit tillbaka i mitten. Det som följde var mycket riktigt en massiv slakt: enligt Herodotos dog endast 192 grekiska soldater, medan fler än 6 400 perser föll. Perserna gjorde ett sista försök att segla runt Kap Sunion och inta Athen, men Miltiades marscherade sin armé i ilfart tvärs över halvön och stod redo på stranden vid Faleron, varför fienderna gav upp och vände hemåt.
Det dröjde tio år innan personerna invaderade på nytt och perserkriget bröt ut på allvar. Slaget vid Marathon utgjorde det första mötet på grekiskt fastland mellan de två makterna, och blev på samma gång den första markeringen att det faktiskt var möjligt för grekerna att bemöta det persiska hotet, och att motstånd, snarare än kapitulation, kunde vara ett bättre försvar.