Mysteriet med den gyllene dräktnålen

En dräktnål i guld från det antika Rom har engagerat forskarvärlden i över 100 år. Det som sägs vara den äldsta kända latinska inskriften har gett upphov till förfalskningsanklagelser, ryktesspridning och smutskastning.

Under strecket

Karin Westin Tikkanen Uppdaterad 2012-09-30 Publicerad 2012-09-28. Länk: https://www.svd.se/mysteriet-med-den-gyllene-draktnalen

UNDER STRECKET

Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mot slutet av 1800-talet grävdes det febrilt runtom i den nyligen enade staten Italien. Skapandet av en nationell enhetskänsla och ett gemensamt, italienskt förflutet kom till stor del att handla om det antika Rom, och om arkeologi. Ett av de områden där man gjorde särskilt många fynd var Palestrina, cirka 30 km öster om Rom. Staden har mycket gamla rötter, och hette under antiken Praeneste. Från 1855 och framåt grävdes här fram ett antal stora gravar, daterade till det tidiga 600-talet, ur vars djup flera dyrbara guld- och silverföremål hissades fram, och andra objekt som alla pekade på en mycket tidig form av civilisation. Det mest revolutionerande fyndet var dock av ett helt annat slag, och blev upprinnelsen till en utdragen debatt som närmast kan liknas vid en kontroversiell mordrättegång, där försvaret och åklagarsidan omväxlande ägnar sig åt hårklyverier, omväxlande ren smutskastning.

Föremålet i sig är en så kallad fibula, en antik dräktnål. Den är inte mer än 10 cm lång, och egentligen ganska oansenlig. Att den kommit att ådra sig sådan uppmärksamhet beror på 26 små tecken på det tunna skaftet,MANIOS MED FHEFHAKED NUMASIOI, ”Manius gjorde mig åt Numerius”, eller på klassiskt latin Manius me fecit Numerio. Om allting stämmer rör det sig om den äldsta existerande latinska inskriften, det vill säga klivet in i historisk tid, och de första, stapplande stegen i den romerska litteraturens första barndom, långt före Vergilius, Livius och Ovidius.

Så vad är det då som gör denna lilla nål så omtvistad? När fibulan för första gången presenterades för en publik, en dag i början av 1887, daterades den då äldsta kända latinska inskriften till omkring 550 f Kr. I och med fibulan skrevs historien om med ett helt sekel, och man tvingades revidera uppfattningen om romarnas kontakt med andra folk, i liksom utanför det tidiga Italien.

Å andra sidan är det lite för bra för att vara sant. Det finns en mängd dräktnålar från ungefär samma tid, och den lilla fibulan från Praeneste ser inte ut som någon av dem. Inskriften innehåller också ett antal egendomligheter, varav de flesta kan förklaras som språkhistoriska förändringar, medan andra – stavningen, en oväntad böjning – är mer förbryllande. Samtidigt som en del av forskarvärlden samfällt beundrande fibulan, och hyllade dess upptäckare, den tyske arkeologen Wolfgang Helbig, som hjälte, fanns många andra som opponerade sig. Det var för mycket som var lite för ”perfekt”. Den unika formen, det spektakulära innehållet, och att just Helbig lade fram den inför omvärlden precis när han gjorde.

Wolfgang Helbig var arkeolog och antikhandlare, född i Dresden men bosatt i Rom sedan studietiden. Han var gift med den ofantligt rika ryska prinsessan Nadejda Schakowskoy, och paret tillhörde gräddan av Roms societet. Men Helbig var inte nöjd. År 1887 var den då 48-årige Helbig egentligen långt ifrån pensionen, men hans karriär kan sägas ha gått lite i stå, och han hade inte avancerat högre än till posten som andre sekreterare på det tyska, arkeologiska forskningsinstitutet i Rom, Deutsches Archäeologisches Institut, DAI. Fibulan kom, i sammanhanget, otroligt lägligt.

Det är också lite av ett mysterium att Helbig aldrig gav någon riktig förklaring till var och när fibulan egentligen hittats. Den finns inte omnämnd i några arkiv över fynden från Praeneste – något som i och för sig inte är särskilt ovanligt. Arkeologin blev inte en ordentlig vetenskaplig disciplin förrän en bit in på 1900-talet, och vid 1800-talets slut handlade utgrävningar mest om att roffa åt sig så många skatter som möjligt. Problemet med fibulan handlar i stället om årtal. Helbig hävdade att den hittats redan år 1871, och att ”en god vän” köpt den. År 1871 gjordes inga utgrävningar i Praeneste, och den grav där Helbig påstod att fibulan hittats öppnades inte upp förrän 1876. Fick Helbig fel information av ”vännen” som gav honom nålen? Och varför, om den hittats redan 1871, visades den upp för publik först 16 år senare?

Professorer i lingvistik opponerade sig. Arkeologer ställde frågor. Bland de mest ihärdiga kritikerna fanns paleontologen Giovanni Pinza, som i ett flertal inlagor hävdade att fibulan var en förfalskning. Han hade från säker källa till och med fått veta namnet på förfalskaren. Detta namn yppade Pinza aldrig högt, men det antyddes från flera håll att Francesco Martinetti, romersk antikvitetshandlare och därtill god vän till Helbig, skulle ha någonting med saken att göra. Inga konkreta bevis lades däremot någonsin fram.

Kort efter det att fibulan offentliggjorts avled plötsligt chefen för DAI, och Helbig befordrades. Dock avgick han redan i oktober samma år, och drog sig tillbaka för att leva på hustruns pengar. Han fortsatte emellertid som antikhandlare, och skaffade fram flertalet föremål till både offentliga och privata internationella samlingar, bland annat Carlsbergs Glyptotek i Köpenhamn. Han författade den första guideboken till Roms offentliga konstsamlingar, men ingenting i övrigt vetenskapligt på samma nivå som fibulan. Han dog 1915, utan att ha yttrat sig om den beryktade inskriften igen.

Det föll istället på en av Helbigs adepter, Georg Karo, att fortsätta berättandet. I ett brev daterat 1900 bekräftade han att Martinetti, som dog 1895, var just den ”vän” som varit mellanhanden i förmedlandet av nålen. Dröjsmålet innan fibulan presenterades kan därför ses som ett sätt att skydda grävledaren, som stulit fibulan ur graven, och Martinetti, som inhandlat den. Även om arkeologin vid denna tid var relativt ostrukturerad var tjuvgrävningar fortfarande olagliga.

Karos berättelse lugnade somliga, men långt ifrån alla. Några år senare, när även Helbig gått ur tiden, kom han också att ändra sin historia. I ett förord till en bok 1925 skriver Karo, kanske påverkad av Pinzas ihärdiga anklagelser, att Helbigs uttalande om fyndplats självklart inte kunde ses som bevis för någonting. Ingenting var säkert, alla frågetecken kvarstod.

Under större delen av 1900-talet vidhöll ändå de flesta forskare att det trots allt var enklare att godta fibulan som äkta, enligt principen om Occams rakkniv, att den förklaring som kräver minst antal antaganden är den mest sannolika. Å den ena sidan ansågs Helbig alltjämt vara en genuint pålitlig vetenskapsman, och å den andra står det helt klart att romarna skrev vid 500-talets mitt, bara ett drygt århundrade efter fibulans tänkta tillkomst. Så vari ligger det omöjliga att fibulan skulle vara äkta?

På 1970-talet försökte den amerikanske filologen Arthur E Gordon bringa reda i problemet, enligt linjen att bemöta Pinzas påståenden om en förfalskare. Med hjälp av ett antal lösryckta meningar i Pinzas efterlämnade papper – kommentarer om en långvarig sjukdom, och en känsla av att vara utesluten från den professionella, arkeologiska samvaron i Rom – pusslade Gordon ihop en bild av Pinza som psykiskt sjuk. Stammade övertygelsen om fibulan som en förfalskning ur en aggressiv inställning till ett forskarklimat som inte ville veta av honom? Led Pinza, kort sagt, av en fix idé?

Åklagarsidan var inte sen att ta upp handsken. Den italienska arkeologen Margherita Guarducci satte ihop ett omfattande forskarteam, och tack var 80- talets nya teknik kunde de undersöka det antika föremålet utan risk för att skada det. Deras resultat blev att fibulan, helt klart och bortom allt tvivel, är en förfalskning. Guldet, läser man i Guarduccis rapport, är inte så skört som man väntar sig av ett föremål som legat i jorden i mer än 2000 år. Det finns även spår av att frätande syra hällts över fibulan, kanske för att få den att se äldre ut. Språket i inskriften, slås också fast, är resultatet av en mycket beläst persons föreställning om hur riktigt gammalt latin kan ha sett ut.

Ett mord har helt klart begåtts, och som i varje deckarmysterium är den huvudmisstänkte den som stod närmast till när brottet begicks: Wolfgang Helbig själv. Och bara Guarducci putsar lite på ytan faller snabbt den vetenskapliga fasaden i bitar. Helbigs lärare tyckte inte alls om honom, kallade honom en latmask och ”eine leichtsinnige Fliege”, en ovarsam fluga. Han var också en aktiv förfalskare; flera av de föremål han förmedlat till samlare visade sig vid närmare granskning vara oäkta. Vissa uppdagades redan under Helbigs livstid, och Guarducci är i modern tid med om att avslöja ett par fall till.

Så långt kommen går även Guarduccis resonemang in i en lite för hög växel. Hon låter en handstilsexpert jämföra inskriften på fibulan med dokument författade av Helbigs penna, och det slås fast att de två är i princip identiska – ingen mindre än Helbig personligen har alltså ristat inskriften. Guarducci ifrågasätter även Helbigs äktenskap: hustrun ”Nadja” led av elefantiasis och var inte särskilt vacker, varför det självklart måste vara så att Helbig gifte sig med henne enbart för pengarnas skull. Och en sådan person kan man ju rakt inte lita på. Och så vidare.

Guarduccis studie blev mycket väl mottagen, och den tidigare försvararen Gordon vände kappan helt om med ett tacksamt ”Äntligen!”. Äntligen kunde man lägga problemet med fibulan åt sidan som en solklar förfalskning. Guarducci kallades ”en italiensk Sherlock Holmes”, och Helbig själv en ”Doktor Jekyll och Mr Hyde”.

Men debatten fortsätter ändå. I hemlandet Tyskland ses Helbig alltjämt som en hederlig forskare, och hans försvarare hävdar att han dömts som förfalskare enbart på den grunden att han kan ha gjort det. Vad gäller de falska antikviteterna är det inte ens säkert att Helbig medvetet handlade bedrägligt. I kontakten med Glyptoteket påtalade han envist sin oskuld. Och är det verkligen helt och hållet säkert att fibulan är en förfalskning? Eller letade Guarducci fram en mördare till ett lik som aldrig funnits?

För några år sedan publicerades resultatet av den senaste tekniska studien av den lilla fibulan. Det finns ingenting alls, heter det nu, som tyder på att det skulle vara en förfalskning. Guldet, formen, allting är helt i sin ordning, och spåren av syra kan enkelt härledas till 1800-talets bristfälliga restaureringstekniker. Nyheten gjorde stora rubriker i italienska medier, och kom på första sidan i de största dagstidningarna.

Vad är egentligen mest troligt? Att en tjuvgrävning ger vid dagen ett föremål som visar sig innehålla en inskrift – i och för sig kontroversiell – av mycket gammalt datum, eller att en ärelysten forskare producerar ett objekt som föreställs vara antikt? Det första alternativet kräver att vi hanterar de kritiska rösterna, det andra att vi med fullkomlig säkerhet slår fast att det rör sig om en förfalskning. Även om fibulan idag framställs som helt säkert autentisk finns det fortfarande en del tveksamma röster, och de flesta handböcker i latinsk språkhistoria bibehåller en reserverad ton i fråga om själva inskriften.

Till råga på allt finns det idag två identiska praenestefibulor i Rom. Den ena står att finna i en undanskymd monter i ett hörn på det etnografiska museet i stadsdelen EUR, Mussolinis storslagna byggnadsprojekt från 30-talet en kvarts resa med tunnelbana från centrum. Den andra återfinns på det mer centrala museet vid Diocletianus termer, och ses av långt många fler turister. Att den senare är en kopia av originalet får man läsa sig till av det finstilta i montertexten.