Grekiska dialekter och italiska språk

Publicerad i: Hellenika (Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänner) nr. 128, 2009, ss. 7–9. 

Att antikens greker och romare såg stora skillnader mellan sina respektive folk och kulturländer, är somliga kanske redan medvetna om. Grekerna var tänkarna och filosoferna, medan romarna var de effektiva praktikerna. Visserligen är detta till stora delar senare stereotyper, men sådana åsikter speglas redan i dåtidens skrifter.

https://en.wikipedia.org/wiki/Ancient_Greek_dialects

En annan stor skillnad mellan de två länderna rör språket, och språket som grund för det politiska klimatet. I den tidigaste historien bestod både Grekland och Italien av ett flertal olika mindre stater och regioner, men båda enades så småningom till större sammanhängande språkliga enheter, i Grekland under Alexander den Stores regeringstid och hellenismen mot slutet av 300-talet, i Italien i och med den romerska expansionen under 3/200-talen. De båda områden hade emellertid ursprungligen helt olika karaktär när det gäller språk och folk, och ”enandet” gick därför till på mycket olika sätt. 

I Grekland talades ursprungligen ett mycket stort antal olika dialekter. Detta är tydligt från allra första början av historisk tid (omkring mitten av 800-talet f.Kr.). Det örika Grekland hade som mest 29 olika dialekter, som alla finns belagda i inskrifter eller andra former av text. De enskilda dialekterna har under årens lopps klassificerats på många olika sätt, men en bestående indelning behandlar fyra större grupper av dialekter: 1. cypriotisk-arkadiska, 2. attisk-joniska, 3. aeoliska (som innefattar doriska, ), och 4. västgrekiska dialekter. 

Alla dessa dialekter har emellertid vissa gemensamma, genomgående drag som kan klassas som utpräglat ”grekiska”, och var troligen var ömsesidigt begripliga. Det finns ingenting i de klassiska källorna som pekar på att grekerna själva ansåg att de talade någonting annat än ”grekiska”, även om man var högst medveten om den regionala skillnaden ifråga om uttal, vissa ordval och uttryckssätt. I det antika, för-Alexandrinska Grekland fanns helt enkelt ingen språklig ”norm”. Ingen dialekt var mer viktig eller ”bättre” än någon annan, och ingen regional språkform ansågs som ”ful” eller ”mindre bildad”.

https://en.wikipedia.org/wiki/Italic_languages

Italien däremot var ett regelrätt lapptäcke av olika folkstammar, som alla talade sina egna, sinsemellan mycket olika språk. När grekiska kolonister kom till den italiska halvön, vid slutet av 800-talet f.Kr., tog de med sig alfabetet och kunskapen om skriften, och därmed anses historisk tid ha börjat i Italien. Och från allra första början, precis som i Grekland, finns en tydlig fragmentering när det gäller det gäller språklig sammansättning på halvön. 

Grekerna slog sig ned i kolonier i söder, utmed Calabriens och Kampaniens kuster upp till Neapelbukten. Längst uppe i bergtrakterna i norr talades gauliska och lepontiska, två keltiska språk, avlägsna kusiner till dagens walesiska och gaeliska. På stövelspetsen i Apulien finns rester av messapiska, ett språk som användes av ett flertal små stammar, men relativt dåligt belagt. I de inre delarna av halvön, i de Apenninska bergen och stora delar av Kampanien, levde en rad större eller mindre stammar som alla talade relativt nära besläktade språk, samniterna (vars språk kallas oskiska), umbrierna i nordöstra moderna Umbrien, sydpikenerna vid Adriatiska kusten, samt en rad små stammar i områdena där emellan: paeligniska, marrucinska, volskiska etc. Latinet, det senare världsspråket, var länge begränsat till ett område i närheten av en av Tiberns flodkrökar i det lilla området Latium på den italienska västkusten. 

Alla dessa språk var indoeuropeiska, dvs. de tillhörde samma språkfamilj som de flesta av dagens moderna språk i Europa och Sydostasien. De anses ha kommit till den italiska halvön genom folkvandringar ett par två-tre millennier före vår tideräknings början, och den stora blandningen av språk på halvön är i sig ett resultat av hur olika stammar har anlänt och i omgångar etablerat sig. Men i det förromerska Italien fanns även en mycket tidigare befolkning, etruskerna. Dessa levde i nordväst och utmed stora delar av Tyrrenska kusten, samt i inlandet i delar av moderna Toscana. Deras språk, etruskiska, tillhör inte den indoeuropeiska språkfamiljen, och man tror därför att de måste ha anlänt till halvön i ett mycket tidigare skede. 

Som mest talades det upp till 40 olika språk på halvön. Det finns mycket som pekar på att de olika folken mycket tidigt varit i kontakt med varandra, t.ex. genom handel, men att man då varit tvungen att lära sig den andres språk för att kunna kommunicera.

De båda ländernas allra tidigaste historia präglas alltså av en hög grad av språkliga skiftningar, och där finns inga som helst tecken på utpräglad språklig enhet. Men skillnaderna mellan de båda länderna, det faktum att människorna i den grekiska världen skildes åt av genom att de talade olika dialekter, medan folken i Italien talade olika språk, kom att ha olika effekt på det politiska klimatet i de båda länderna, framförallt när det gäller samspelet mellan de olika folkgrupperna.

I Grekland fanns det alltså ingen entydig språklig norm för vilken dialekt man bäst skulle kommunicera på. Det finns passager i Aristofanes komedier (400-talet f.Kr.) där t.ex. boetiska, lakoniska och megariska blandas, vilket antyder att man använde sin egen dialekt också i samtal med människor från andra områden. 

Dialekterna användes även som litterära uttrycksmedel, genom association med särskilda genrer. Joniskan brukades i de flesta former av litterär och historisk prosa, samt i elegisk och lyrisk diktning. Körsång, så som hymner och segeroden eller i tragedierna, skrevs oftast på doriska. Sapphos och Alcaeus diktning, den meliska lyriken, utvecklades främst på ön Lesbos och kom att förknippas med den lesbiska dialekten. Författare som ville skriva och verka inom olika genrer lärde sig följaktligen de olika litterära dialektala former som användes inom den valda traditionen, oavsett vad han (mer sällan hon) talades som ”modersdialekt”. 

Blandformer av dialekter i det skrivna språket var också vanliga. Den homeriska epiken är skriven på ett amalgam framför allt joniska och eoliska. Olika uttryckssätt, dialektala ord och ordböjningar blandas, ofta på en och samma sångrad. Ändå verkar dessa sånger ha varit fullt begripliga för de allra flesta greker, eller i alla för de bildade. Så översätter till exempel Platon vid ett tillfälle (Pers. 393) ett par rader ur Illiaden till ”riktig attiska”, men han säger ingenting om huruvida detta är svårt eller ej, eller om några av formerna är särskilt ”konstiga”.

På det sena 400-talet förändrades situationen och den grekiska dialektkartan kom långsamt att förändras. I och med skapandet av större politiska allianser, som t.ex. det Joniska Förbundet i samband med Perskrigen, tillkom ett behov av ett grekiskt standardspråk. Detta innebar att den politiska kartan, som den sett ut under 5/400-talet, med enskilda stadsstater som alla talade sin egen dialekt, började förändras. Så tillkom med tiden det hellenistiska standardspråket, koinén. Det var främst baserat på attisk-joniskan, eftersom attiskan hade då en särskilt status som kulturspråk, och joniskan en viss politisk status, eftersom den talades i ett stort geografiskt område.

Koinén började som ett skriftspråk men kom senare även att talas. Först lades den till floran av redan existerande dialekter som ”ännu” en dialekt, eftersom ingen tidigare språklig standard fanns. I rollen av enande standardspråk spred sig dock koinénlångsamt genom landet, och de enskilda dialekterna försvann en efter en. Den dialekt som stod sig längst var den fokiska, som talades av oraklet på Delphi, och som tycks ha levt kvar fram till 200-talet f.Kr.

I den italiska världen var situationen en annan. Där spreds latinet genom vapenmakt och ockupering. Staden Rom började expandera på 300-talet, och vid mitten av 200-talet var i princip hela halvön, från stövelspetsen upp till floden Po under romerskt styre. Detta skedde delvis genom regelrätt expansionskrig, med stundom blodig utrotning av motsträviga folk. På ett annat plan, om de ockuperade folken erkände Roms överhöghet, kunde de tillerkännas ett halvt romerskt medborgarskap, civiats sine suffragio (”medborgarskap utan rösträtt”), vilket befäste den romerska administrationen i området och med det latinet som administrativt språk. På ett tredje plan byggde romarna kontinuerligt kolonier, och inplanterade stora latintalande grupper i de nya områdena. Latinet spred därför expansivt som det språk som talades av erövrarna. 

Därtill kom en bild av latinet, och framför allt det latin som talades i staden Rom, som den språkliga normen. Ett flertal bildade romare talar nedlåtande om den försämring av stadslatinet som uppstod i blandningen av folk ”utifrån”, vare sig dessa talade på dialekt eller ett främmande modersmål (Atticus till Cicero, Brutus 258).

Vissa allierade förde även en språkpolitik som aktivt främjade latinet framför det egna språket. Den romerske historikern Livius berättar om hur den senaten i den kampanska staden Cumae, tidigare en grekisk koloni som senare kommit under oskisktalande styre, år 180 f.Kr. i ett brev till senaten i Rom anhöll om att få använda det latinska språket i officiella sammanhang (Livius 40,43,1). Antagligen talade man redan i de bildade kretsarna latin som finspråk, och var kunnig i de romerska författarna och konsten. Genom att använda latinet även i statssammanhang, vid senatssammanträden och i författande av lagtexter, önskade man komma närmare styret i Rom, eller i alla fall visa ett intresse och sin goda vilja.

Ett högstatusspråk kan uppstå på många olika sätt, genom kulturella yttringar eller genom andra former av maktutövning, ekonomisk, social eller militär. På samma sätt förhöll det sig med franskan i 1700-talets Sverige, och så är det med engelskan idag. I fråga om latinet var samtliga dessa faktorer i omlopp redan på 200-talet f.Kr. Detta innebar att de olika icke-latinska folken successivt övergav sina egna modersmål till förmån för majoritetsspråket. Inskrifter på t.ex. umbriska, etruskiska och keltiska vittnar tidigt om latinska lånord, ibland om lånad grammatik, eller om regelrätta fraser som kopierats direkt från språket i romerska officiella statuter eller lagtexter. Man övergav även sina egna, regionalt utvecklade alfabeten och började skriva med romerska bokstäver.

I samband med det sista inbördeskriget mellan Rom och hennes allierade, 91-89 f.Kr., fick alla icke-latinska stammar slutligen fullt romerskt medborgarskap. Ett halvt sekel senare, vid tiden för mordet på Caesar, var halvön helt och hållet romifierad. Efter omkring 50 f.Kr. finns inga fler spår av de ursprungliga, icke-latinska språken på halvön. Grekiskan var stark i de södra delarna av halvön och var aldrig någonsin hotad i fråga om sin existens, men grekerna kunde ju också luta sig mot en lång och väl utvecklad kulturtradition, som i sin tur kom att ligga till grund för många utav de romerska kulturyttringarna. 

Trots att Grekland var uppdelat på ett flertal mindre dialekter var landet ändå språkligt homogent, ända från den tidigaste kända historien. Detta gav att grekerna upplevde sig som en nationell enhet, även om det inte fanns något centraliserat politiskt styre. Grekland förblev politiskt fragmenterat ända fram till inkorporerandet i det romerska imperiet. 

I Italien å andra sidan kom skillnaderna i språk att ge en tydligare gränsdragning mellan ”Rom” och ”resten”, och låg kanske delvis till grund för romarnas aggressiva expansionspolitik under 3/200-talen. De geografiska gränserna för den romerska nationalismen kom ju att ligga mycket närmare inpå Roms gränser, än vad som var fallet i Grekland. Att romarna lyckades ena en så stor och brokig skara folk under ett styre anges ofta som ett bevis på deras organisatoriska förmåga. Detta kan kanske delvis ses som ett befästande av redan nämnda stereotyper, men det spelar också på de två ländernas helt olika utgångspunkter.