Att gräva med lexikon? Språkarkeologi i det gamla Italien

Publicerad i: Romhorisont (Föreningen Svenska Rominstiutets Vänner) 50, 2010, ss. 14–15. 

Det tidiga Italien var till en början en mycket blandad region. Före den romerska expansionen fanns en mängd olika folk på halvön, som talade ibland sinsemellan väldigt olika språk. Utöver romarna är kanske etruskerna de mest kända, och i kolonier i söder talades grekiska. I de centrala och nordligare delarna talades många andra små språk, som oskiska (Kampanien), umbriska (Umbrien), venetiska (Veneto-regionen) och keltiska (i Alpområdena). I samband med att Romarriket växte fram försvann alla dessa olika befolkningar, förutom grekerna, och tillsammans med dem även deras språk. 

Men att dessa språk en gång funnits vet vi genom inskrifter, och genom kommentarer hos latinska och grekiska författare. Det arkeologiska materialet är här rätt enahanda, och det finns inga tydliga skillnader i fråga om materiell kultur, och differenser i fråga om import- och exportvaror, som t.ex. keramik, handlar mer om regionala skillnader snarare än etniska. Det är bara genom att väga in språkmaterial som det blir möjligt att definiera de olika folkgrupperna för att därefter studera samspelet mellan dem. 

När ett enskilt språk växer fram som maktspråk innebär det att mindre språk försvinner och dör ut. I en tid när inga konserverande faktorer finns, som ett litterärt klimat eller en ansvarstagande statsmakt, blir övergången än mer final. Den romerska expansionen tog fart på 300-talet, och handlade först och främst om regelrätt krigsföring. Romarna invarderade nya områden, och betedde sig som invarderande styrkor ofta gör, med skövling och massavrättningar. Somliga ursprungsbefolkningar kunde också ingå allianser med Rom, och fick då en form av medborgarskap utan rösträtt, civitas sine suffragio. För det tredje använde Rom sig av systematisk kolonisation, och inplanterade latintalande befolkningar i de nyintagna regionerna. Det bestående resultatet blev att latinet långsamt infiltrerade landet som den härskande klassens språk, och därför även det språk som användes inom politiken och ekonomin.

På ett plan blir den här övergången väldigt tydlig. Livius berättar t.ex. att den oskisktalande staden Capua, i Kampanien, så tidigt som 180 f.Kr. bad den romerska senaten om lov att få använda latinet i officiella sammanhang (dvs. i senaten och handel). Detta handlar om en bildad elit som genom att använda ett internationellt mer gångbart språk vill rida med på maktvågen.

På samma gång finns det många exempel på det motsatta. Den oskiska bronstavlan Tabula Bantina, från staden Bantia i södra Kampanien, dateras till omkring 100 f.Kr. Texten beskriver procedurer i samband med folkräkning, och vilka regler som gäller för ämbetsgradernas inbördes ordning. Språket är oskiska, men texten är skriven med det latinska alfabetet, och där finns många latinska lånord. Vid det här laget var Bantia en ”romifierad” stad, med en helt säkert latintalande stadsadministration. Att man valde att författa denna offentliga text på oskiska är en tydlig markering på ett individuellt särskiljande från den latinska normen.

Ett annat skriftligt exempel på anti-latinsk policy kommer från tiden för inbördeskriget (91-89/82 f.Kr.). Vid det här laget hade de flesta av stammarna allierat sig med Rom, och halvön var som helhet koloniserad. Skillnaderna mellan romare och icke-romare var dock fortfarande påtagliga, och motsättningarna ledde med tiden till inbördeskrig. De icke-latinska folken slöt ett förbund och etablerade en egen huvudstad, Corfinium (mod. Corfinio). Som en del av den processen slogs även egna mynt, som bär inskriften viteliú/italia, namnet på den tänkta egna staten. 

Det blev dock inte helt som italikerna hade tänkt. Framemot krigets slut gav Rom efter och delade ut fullt medborgarskap till samtliga folk på halvön, söder om Po. Därifrån är steget inte långt till att tala om en fullkomligt romifierad region, och från tiden för mordet på Caesar (44 f.Kr.) finns inga fler skriftliga belägg på något språk utöver latin och grekiska.

De olika folken i det tidiga Italien hade alla sina egna kulturella ritualer, och en egen uppfattning om historia och självständighet. Det var inte självklart att de alla skulle samlas under Roms enande krona, men att så skedde används ibland som argument för självklarheten i Roms maktutövning. När vi talar om ”romersk historia” talar vi oftast om den romerska eliten, dvs. friborna manliga medborgare med hög status, utbildning och pengar. Med det här perspektivet blir istället kontrasterna mellan människorna i det Gamla Italien tydligare, och bilden av de romerska rikets framväxt mer nyanserad.